•EVELINA KYRK•

För mig är tro något slags hopp om mer. Mer än den smärta och tragedi vi ser. Även mer än den kärlek och lycka vi ser. 

För mig är tro en närvaro. Som en ande. Som inte kan göra saker bättre på så vis  utan som bara tröstar och ger nån slags trygghet. 

Jag har försökt koppla min tro till kristendom, och har väl inte direkt lyckats. Tror jag är

Närmast buddhismen men det är ändå oklart. Vill inte sätta en etikett på min tro. Mer än, - tro.

När jag försökt närma mig kristendomen har det vart både inom svenska kyrkan, kanske framförallt. Men också pingst. Just nu går ja iofs på en skola som ägs av pingströrelsen men har så lite med att göra. Hur som helst så har jag mötts av delvis kärlek, men också mycket dömande blickar. Mycket snack om att denne Gud älskar alla. Förutom... ..

Och där drar jag mig undan direkt. För jag kan som inte kompromissa ens lite på det faktum att jag tycker att precis alla är värda lika mycket och att jag inte förstår syftet i att tro på nåt som inte betyder just det; kärlek för alla.

Inte ett förklätt löfte som bara gäller de som nåra vita äldre män (och kvinnor, okej) accepterar lixom. (Ursäkta fördomar, men de är ju tyvärr inte helt osanna).

Har på senaste tiden dragit mig undan min tro mer och mer. Nån slags känsla av svek pga att jag kanske önskar att det borde finnas något som kan styra upp allt. På nåt vis definiera var all ondska kommer ifrån. Jag höll på säga göra skillnad på rätt och fel. Men det är ju inte så objektivt. Men något som, som sagt, kan definiera ondskan och illviljan och på nåt vis dämpa den. Försöka skapa förståelse. 

Jag tror vi behöver förståelse.

"Du får inte bli bekväm i din depression. Trots att jag vet att du inte vill må dåligt så vet jag också att det är lättare att inte försöka."

"Du är inte ensam."

"Vad är problemet, och varför?"

"Sörj!"

"Var arg, var ledsen, var besviken. Stäng inte ute känslorna. Fastna inte i mörkret, du vill inte va där."

Imorgon ska jag gå till kurator. Agerade kurator till mig själv idag. Och sen fick jag hjälp. Har försökt översätta alla tips jag fick av mig själv och honom för att kunna använda dom. Hela dagen idag kändes allt hopplöst men nu känns det lite bättre. Imagine that. Det går. 

Nu ska jag sova. Imorgon ska jag lyckas ta mig ut ur rummet och kriga mot ångesten hela dagen. Från 9-15. och sen klockan tre ska jag till kuratorn. Kommer nog behöva puttas dit... vilken tur att jag har en jävla stjärna till granne.

Alltså. Allsång på Skansen. Har sett det en gång i sommar då Viktor deltog. (Förövrigt helt fantastiskt, check it out).

ALLTSÅ! 
När man inte kan hålla sitt löfte till sig själv och man ba blir asförvirrad.

Ska förklara..

Jag har lixom lovat mig själv att inte få panik inför framtiden.
Lovat att vara lugn och rationell och bara tänka logiskt.
Jag vet ju att det inte kommer totalkaosa i framtiden, även om jag inte tar mig in på vad än för utbildningar jag söker. Det värsta som skulle kunna hända skulle ju vara att jag måste skaffa jobb. och hur farligt vore det då? inte så farligt i must say. ÄNDÅ så får ajg världens klump i magen när folk frågar om vad som händer till hösten och jag blir fullständigt rubbad när jag börjar planera inför alla prov som ska göras för de utbildningar jag vill söka.
VARFÖR? 

Andas ba. Andas!

/okej detta inlägg kom från ingenstans efter världens längsta paus och ä kanske till mest för mig men håll till godo. Jag planerar att bli bättre på blogga. Tänkte bara vänja mig med att göra det på telefonen, så löser det sig nog.
Ser väl. - ses/hörs 

krambomb

 

Hur jag bara inte vaknade upp och tänkte att "åh idag ska det firas!"
Jag vill fira mina fellow sisters som kämpar varje dag för jämnställdhet men annars är denna dag endast ännu en av våra dagar. En till dag då vi bör uppmärksamma orättvisor och en till dag då vi ska kämpa för att krossa patriarkatet. 

Mitt så kallade nyårslöfte för tvåtusenfemton är att försöka bli trygg i nuet och jaget.  Och sen denna bild på det för att lätta upp lite:

Pöss

Det börjar med att innebära jazzfestival här i umeå.
Sen kommer det innebära hemresa och en välbehövlig vecka hemma med familjen.
Det kommer även innebära två spelningar med min alldeles mest speciella och fantastiska vän Sandra.
Sen kommer det innebära hemresa igen, tillbaka till Dalkarlså.

När lovet är över är mitt mål att komma igång med en vardag då jag känner mig nöjd när jag lägger mig.
En vardag, då jag tillåter mig själv vara glad och använder mig av de glädjeämnen som jag faktiskt omringas av här. Jag vill hitta en rutin i mitt övande som funkar med mitt övriga schema. Jag vill se min utveckling, på kort såsom lång sikt. 

Jag vill umgås med mina älskade vänner för att mår bra av det. Jag vill inte utnyttja dem för att undanfly mina känslor, för att jag är rädd för att jag inte ska kunna sova och för att saknad och ångest ska krypa fram om jag är ensam.

Sedan ett tag tillbaka har mitt liv bara vart upp och ner. Jag har inte vart mig själv och, även fast jag alltid är lite tom och kall på hösten så har jag nog aldrig känt mig så omotiverad. På livet.

Jag har haft jobbiga perioder men jag vet inte om jag känt mig så tom och hopplös, någonsin, som jag gör nu. 
Jag har så fantastiska vänner här, allt är så optimalt på något vis, och hela grejen med att känna mig omotiverad känns omotiverat när man är på ett sånt motiverande ställe. 
AH FÖRVIRRINGEN.
jag är dock medveten om mycket, och jag är även less. och jag ska bara vara less lite till, sen vila och sen bara kicka livets röv för att det kan jag för jag är bäst. måste bara komma ihåg att tro på det.

http://www.upworthy.com/2-women-take-on-the-ridiculous-sex-tips-found-in-mags-then-give-their-own-version?c=reccon3

Idag har jag städat, och passade då på att fota mitt rum för att visa dom där hemma, så ni kan ju också få se! 

:)

Idag önskar jag att jag kunde ringa min mormor. Prata om valet. Få veta hur hon känner inför regeringskiftet och vad hon tror att det egentligen innebär. Prata om SD och fundera över varför 13 procent av de som röstat valt att rösta på dem.

Jag skulle vilja berätta hur det är här på skolan och berätta om hur jag trivs och få skryta över alla fina människor som finns här. Jag vill tala om alla hjärnspöken jag brottas med och jag vill ha hjälp att tampas med dom. Jag vill berätta om det där projektet som jag inte vet vad jag ska göra av och jag vill ha hennes vägledning.

Jag skulle vilja tala om älgjakten. Jag vill höra om hur hon i helgen packeterat kött efter att det styckats och hur hon såg flera lavskrikor när hon hälsade på jägarna uppe vid kampen. Om hur hon tålmodigt väntade med färdig middag när de kom hem från skogen. 

Jag vill fråga hur hon känner när det gäller morfar. jag villl fråga hur hon hanterar det och jag vill berätta att jag också tycker att det är jobbigt. Jag vill tala om att jag på ett eller annat sätt finns här och att jag vill prata med henne.

Idag är det den femtonde september och det är idag exakt elva månader sedan min mormor dog.
Det är snart ett år, utan min mormor, och jag önskar inget mer än att jag skulle kunna ringa henne.

Att inte känna sig bra nog.

- "Alla här på skolan är här för att de har fått och jobbat sig till en plats här. bland alla. 
Situationen är lika för alla. Vissa är mer nervösa än andra, förstås, men alla är här för att de förtjänar det och för att de är bra. på något, på mycket". 

Detta är som ett lite luddigt mantra som sas förra året när jag började och även nu.
har en tung klump i magen som drar neråt. ner till träsket där man inte mår bra och där man inte kan vara bra. där man inte har en plats som man förtjänar.  försöker glömma den men det är himla svårt att komma över.

Tips uppskattas! 

Jag har alltid varit säker. Säker i mig själv. Säker på vad jag älskat och vad jag tyckt varit viktigt. 
Har självklart vacklat och virrat runt men ändå haft en trygghet i mig själv. 

 

Men:

 

Jag har också alltid vart stor. 
Lång. Inte alltid längst, men lång. Bredaxlad. Kraftiga händer. Breda fötter.

När jag tänker på det så blir listan alltid lång.
Hade jag vart större i mun och trott på mig själv och vart lite mer, mer stor i min personlighet, så hade jag blivit mobbad. När jag lirade fotboll med laget hade jag setts som den där läskiga mittfältaren som är lagets buffel. På skolan hade jag vart den som gjorde allt för mycket, trots att jag gjorde allt till samma nivå som de andra, fast skillnaden var att jag var stor.

Därför vågade jag inte vara stor. Låt mig förklara.

Jag har alltid vart fysikst stor men alltid krympt som person för att anpassa mig. Jag har liksom aldrig vart mobbad men pga strukturer och ideal så har jag indirekt blivit tvingad till att förminska mig. Jag menar gud vet vad som hade hänt om nån som var överviktig trodde på sig själv och vågade ta lite plats.
När jag tänker på hur mycket potential jag har blir jag arg. Arg för att jag aldrig, - fortfarande inte låter mig själv leva ut till den potentialen. Sen blir jag arg för att jag lixom hamnat i den komplexa situation att jag inte låtit mig leva mitt liv fullt ut som Evelina - en go' tjej, inte Evelina - hon som är för stor även fast jag lixom anat att jag hade potential. (usch blir mörkrädd av att tänka på att det kan va så).

Att det är så är så otroligt frustrerande. 
Men jag var ju inte bara stor, - Jag är ju faktiskt placerad i facket TJEJ.
(-Hej förresten! Jag är en livmodersbärare som på något vis identifierar sig som tjej/kvinna fast jag egentligen är en person) 
En tjej kan ju inte vara för stor. Som tjej bör inte heller vara för stor i mun och veta/tycka för mycket. Inte heller sticka ut och vara för bra. Jag menar, när vi skulle lira fotboll på skolan så fick jag ofta vänta länge på att bli vald till lagen.  Tolkade det som att jag var alldeles för stor för att spela fotboll. Jag tänkte att det skulle ju vara absurt att välja pga kön för vad spelar det för roll lixom? - just det.  Hade jag istället vart född som kille hade jag kanske blivit vald som en av de första just på grund av att jag var stabil och stark. 
Så fruktansvärt irriterande att det ses som en svaghet att vara stark som tjej. Så himla messed up.

- Det jag vill komma fram till:

Alla kommer alltid att ha olika åsikter. Alla kommer alltid tänka olika. Men något som alla borde kunna enas kring är att alla är värda precis lika mycket. Oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning, ursprung, hårfärg, vikt, skostorlek, ålder osv. (Jag valde att lyfta fram vikt / kön för det är i de facken jag granskats).

Om alla fick växa upp och känna: "SHIT! Vad bra jag är!" varje morgon så skulle allting kunna vara så mycket lättare. Om alla bara älskade varandra och accepterade varandra skulle så mycket orättvisa och ondska försvinna.  Om alla fick växa upp och identifiera sig som en person och en individ istället för att behöva hamna i det fack som man anses passa bäst in i...

Varje dag så träffar du nån du inte känner. Varje dag så kommer du se någon som du placerar i ett fack pga en olikhet eller kanske en likhet. 
Istället för att rädas av det som är obekant eller det som sticker ut, tänk istället hur fantastiskt det är att vi är så många som är helt olika och ändå så lika. Tänk att vi är så fantastiska att vi tillsammans kan lysa upp en hel stad.

Och du som förälder, lär dina barn att de är perfekta. Oavsett vad omgivningen vill forma de till.

Så går man in på spotify och lyssnar på Partiets låt - Kulturpolitik och känner hur det brinner i bröstet. Sen suckar man lite när man hör att idol går på tvn i vardagsrummet hemma men sen gör man inget mer.