Tro?
Vad är tro?
För mig är tro något slags hopp om mer. Mer än den smärta och tragedi vi ser. Även mer än den kärlek och lycka vi ser.
För mig är tro en närvaro. Som en ande. Som inte kan göra saker bättre på så vis utan som bara tröstar och ger nån slags trygghet.
Jag har försökt koppla min tro till kristendom, och har väl inte direkt lyckats. Tror jag är
Närmast buddhismen men det är ändå oklart. Vill inte sätta en etikett på min tro. Mer än, - tro.
När jag försökt närma mig kristendomen har det vart både inom svenska kyrkan, kanske framförallt. Men också pingst. Just nu går ja iofs på en skola som ägs av pingströrelsen men har så lite med att göra. Hur som helst så har jag mötts av delvis kärlek, men också mycket dömande blickar. Mycket snack om att denne Gud älskar alla. Förutom... ..
Och där drar jag mig undan direkt. För jag kan som inte kompromissa ens lite på det faktum att jag tycker att precis alla är värda lika mycket och att jag inte förstår syftet i att tro på nåt som inte betyder just det; kärlek för alla.
Inte ett förklätt löfte som bara gäller de som nåra vita äldre män (och kvinnor, okej) accepterar lixom. (Ursäkta fördomar, men de är ju tyvärr inte helt osanna).
Har på senaste tiden dragit mig undan min tro mer och mer. Nån slags känsla av svek pga att jag kanske önskar att det borde finnas något som kan styra upp allt. På nåt vis definiera var all ondska kommer ifrån. Jag höll på säga göra skillnad på rätt och fel. Men det är ju inte så objektivt. Men något som, som sagt, kan definiera ondskan och illviljan och på nåt vis dämpa den. Försöka skapa förståelse.
Jag tror vi behöver förståelse.