•EVELINA KYRK•

Att inte känna sig bra nog.

- "Alla här på skolan är här för att de har fått och jobbat sig till en plats här. bland alla. 
Situationen är lika för alla. Vissa är mer nervösa än andra, förstås, men alla är här för att de förtjänar det och för att de är bra. på något, på mycket". 

Detta är som ett lite luddigt mantra som sas förra året när jag började och även nu.
har en tung klump i magen som drar neråt. ner till träsket där man inte mår bra och där man inte kan vara bra. där man inte har en plats som man förtjänar.  försöker glömma den men det är himla svårt att komma över.

Tips uppskattas! 

Jag har alltid varit säker. Säker i mig själv. Säker på vad jag älskat och vad jag tyckt varit viktigt. 
Har självklart vacklat och virrat runt men ändå haft en trygghet i mig själv. 

 

Men:

 

Jag har också alltid vart stor. 
Lång. Inte alltid längst, men lång. Bredaxlad. Kraftiga händer. Breda fötter.

När jag tänker på det så blir listan alltid lång.
Hade jag vart större i mun och trott på mig själv och vart lite mer, mer stor i min personlighet, så hade jag blivit mobbad. När jag lirade fotboll med laget hade jag setts som den där läskiga mittfältaren som är lagets buffel. På skolan hade jag vart den som gjorde allt för mycket, trots att jag gjorde allt till samma nivå som de andra, fast skillnaden var att jag var stor.

Därför vågade jag inte vara stor. Låt mig förklara.

Jag har alltid vart fysikst stor men alltid krympt som person för att anpassa mig. Jag har liksom aldrig vart mobbad men pga strukturer och ideal så har jag indirekt blivit tvingad till att förminska mig. Jag menar gud vet vad som hade hänt om nån som var överviktig trodde på sig själv och vågade ta lite plats.
När jag tänker på hur mycket potential jag har blir jag arg. Arg för att jag aldrig, - fortfarande inte låter mig själv leva ut till den potentialen. Sen blir jag arg för att jag lixom hamnat i den komplexa situation att jag inte låtit mig leva mitt liv fullt ut som Evelina - en go' tjej, inte Evelina - hon som är för stor även fast jag lixom anat att jag hade potential. (usch blir mörkrädd av att tänka på att det kan va så).

Att det är så är så otroligt frustrerande. 
Men jag var ju inte bara stor, - Jag är ju faktiskt placerad i facket TJEJ.
(-Hej förresten! Jag är en livmodersbärare som på något vis identifierar sig som tjej/kvinna fast jag egentligen är en person) 
En tjej kan ju inte vara för stor. Som tjej bör inte heller vara för stor i mun och veta/tycka för mycket. Inte heller sticka ut och vara för bra. Jag menar, när vi skulle lira fotboll på skolan så fick jag ofta vänta länge på att bli vald till lagen.  Tolkade det som att jag var alldeles för stor för att spela fotboll. Jag tänkte att det skulle ju vara absurt att välja pga kön för vad spelar det för roll lixom? - just det.  Hade jag istället vart född som kille hade jag kanske blivit vald som en av de första just på grund av att jag var stabil och stark. 
Så fruktansvärt irriterande att det ses som en svaghet att vara stark som tjej. Så himla messed up.

- Det jag vill komma fram till:

Alla kommer alltid att ha olika åsikter. Alla kommer alltid tänka olika. Men något som alla borde kunna enas kring är att alla är värda precis lika mycket. Oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning, ursprung, hårfärg, vikt, skostorlek, ålder osv. (Jag valde att lyfta fram vikt / kön för det är i de facken jag granskats).

Om alla fick växa upp och känna: "SHIT! Vad bra jag är!" varje morgon så skulle allting kunna vara så mycket lättare. Om alla bara älskade varandra och accepterade varandra skulle så mycket orättvisa och ondska försvinna.  Om alla fick växa upp och identifiera sig som en person och en individ istället för att behöva hamna i det fack som man anses passa bäst in i...

Varje dag så träffar du nån du inte känner. Varje dag så kommer du se någon som du placerar i ett fack pga en olikhet eller kanske en likhet. 
Istället för att rädas av det som är obekant eller det som sticker ut, tänk istället hur fantastiskt det är att vi är så många som är helt olika och ändå så lika. Tänk att vi är så fantastiska att vi tillsammans kan lysa upp en hel stad.

Och du som förälder, lär dina barn att de är perfekta. Oavsett vad omgivningen vill forma de till.

Så går man in på spotify och lyssnar på Partiets låt - Kulturpolitik och känner hur det brinner i bröstet. Sen suckar man lite när man hör att idol går på tvn i vardagsrummet hemma men sen gör man inget mer. 

"feminister vill att det ska va jämnställt, sägs det. Det känns dock som att de snarare jobbar mot två grupper (man och kvinna, eller snarare, man <-> kvinna) som ska vara varandra motsatta och alla som inte vill definiera sig som kvinna trots att "hon" är född så, och tvärtom, hamnar emellan.. eller utanför."

Såg denna kommentar på en blogg för ett tag sen,
när jag tänkte efter så kan jag ändå förstå att man tolkar det så.
Det handlar väl i grund och botten såklart om att det ska vara jämnställt och att försöka sudda ut könsnormer och att var och en ska vara accepterad vad/hur än hon/han/hen vill kalla sig/se ut/vara. 

Sen ba läste jag detta och när hon skriver 

Sen läste jag detta. 

Tänkvärt.