•EVELINA KYRK•

Det känns faktiskt inte som att det gör något.
Förutom de gångerna jag uttrycker mig klumpigt så känns det skönt.
Skönt att kunna vara öppen för vem som helst att se.

Dag efter dag går. Veckor går.
Saknaden sliter på mig så mycket just nu.
Jobbar på det. Hela tiden. 

Just nu känns det som att min sköld ligger på botten av den djupaste av vallgravar.
Sårbar och lättrubbad.

Saknaden tynger ner mig och allt motstånd, även det minsta känns som de största av krafter.

Svag och obalanserad.
Trots det har jag lyckats hoppa över, eller kanske lyckats undvika alla hinder.
Stark och stabil.
Nu står jag här, men jag känner mig inte säker.
Tom och halv.

Jag övar på det jag vill bli bra på. Jag övar på att vara mig själv. Jag övar på att vara stark.
Jag kommer alltid att måsta öva. Jag kan inte tänka mig att det finns ett sätt att vänja sig.
Bara öva. Jobba vidare. Allt kommer vara tyngre. Ibland kommer det kännas lättare.
Ibland kommer jag må bra. Till och med ofta. Jag kommer le. Jag kommer leva. 

 

Men.

Jag kommer aldrig leva utan att sakna dig.
Jag kommer aldrig leva utan att önska att jag kunde prata med dig.
Jag kommer aldrig leva utan att veta att du dog för ung.
Jag kommer aldrig leva utan att hata cancer så mycket att jag vill skrika rakt ut.
Jag kommer aldrig leva utan att tänka att det är så orättvist. 
Jag kommer aldrig leva utan att leva som du lärt mig.
Jag kommer aldrig leva utan att älska allt du var.
Jag kommer aldrig leva utan att älska allt du gjorde.
Jag kommer aldrig leva utan att sakna dig.