•EVELINA KYRK•

Att bo hemifrån är väldigt.. intressant.

Från början, i höstas var det jobbigt. som i väldigt jobbigt så fort det blev tyst i allrummen.
Man dras med i rörelsen och sen har halva terminen gått och man har vart hemma kanske två gånger.
För många är det kanske mycket, men för mig kändes det som ett svek. 
Inte mot mamma och pappa, eller min bror, eller farmor och farfar, kusiner.. - inte mot någon förutom mig själv.
Nu har jag börjat andra terminen och känner fortfarande så. Det är hela tiden en gnagande känsla och jag vet inte hur man blir av med den? 
Det är saknaden av familj, och trygghet i samband med att detta "hem" fortfarande inte känns hundra procent hemma, eller kanske hundra procent tryggt. Man är så omringad av människor från och med att man vaknar, tills man går för att lägga sig att när man ska sova blir lixom kastad åt andra hållet och känner sig så otroligt ensam.

Jag får en panikliknande känsla och jag vill typ rymma ut i skogen och bara vara ensam. Ägna dagarna åt att hålla mig mat och sen ha med min gitarr och bara spela. 

Nä, jag spacear iväg. Det behövs såhär halv två på natten när man startat om datorn efter att ha försökt sova i typ en timme. Skönt att dessa nätter inte händer allt för ofta.

Nä usch, vilket deppinlägg. Eller depp och depp. Det är inte så deppigt. Folkis är en väldigt fantastisk grej att testa på och jag är väldigt nöjd, men det kan bli lite konstigt ibland. Typ ikväll. Såatteh, ah.. så är det.
God natt på er.